På svenska

1. GRUNDINFORMATION OM PROJEKTET

Ett hem i den sydösterbottniska kulturmiljön

Förändringar i den etiska värdegrunden återspeglas i megatrenderna inom boende. Boendet är i allt större grad en faktor som visar på människans livsstil och identitet. Genom projektet "Koto eteläpohjalaiseen kulttuurimaisemaan" (Ett hem i den sydösterbottniska kulturmiljön) vill man återuppliva det traditionella, lokala byggnadssättet i byn Kitinoja och skapa ett nytt sydösterbottniskt bystråk som genomförs enligt en traditionell modell. 

Med projektstöd har man producerat 12 tomter för småhus i traditionell byggstil i byn. Till tomterna kan man antingen flytta gamla byggnader eller uppföra nya. De traditionella tomterna i Kitinoja är avsedda för föregångare som är intresserade av boende på landsbygden, som söker ett genuint och hållbart hem med en oavbruten följd av generationer, och där det är möjligt att slå rot. För nya byggnader har man tagit fram en anvisning om byggnadssätt på 48 sidor som är tillgänglig i både tryckt och elektronisk form. 

Genom projektet har byns samarbetsnätverk blivit mångsidigare. Interaktionen har stärkts särskilt med stadens myndigheter, experter inom traditionellt österbottniskt byggande och företagare inom branchen. I och med projektet kommer Kitinoja att bli ett modellområde för estetiskt och ekologiskt kulturbyggande. 

Projektet genomförs av: Byföreningen Kitinojan kyläseura ry

Finansiär: Seinäjoen seudun kehittämisyhdistys Liiveri ry 

Kontaktsuppgifter: projektchef Taina Hautamäki, taina.hautamaki(alfa)hotmail.com 

Bild: Landsbygdsnätverket / Jarkko Laaksonen

2. KONSEKVENSER AV VÅR HÄLSINGLANDSRESA 

Förutsättning till framgångsrikt utvecklingsarbete är samarbete!

Vi hade tio personer från Syd-Österbotten och Österbotten med på vår resa. Gemensamt för gruppens medlemmar var intresset för österbottnisk byggnadstradition och kulturhistoria. Var och en hade en personlig syn och erfarenhet och ett eget nätverk av andra experter och aktörer. När en sådan här grupp får tillfället att använda fyra dygn tillsammans, hinner deltagarna bekanta sig med varandra. Man ser och upplever och kan diskutera tillräckligt länge om vad som tillhör var och ens arbete och om hurudana observationer man har gjort under resan. Då börjar idéer flöda, en del tar tag ideerna och  förädlar dem vidare tills man fattar, att  ”vi har här nycken till flera samarbeten med varandra”.  

      

Väsentligt var, att vi alla delade åsikten om att områden av den österbottniska byggnadstraditionen begränsar sig inte bara i ett landskap, utan sträcker sig längre. Väsentligt var, att man ville ta sig över gränser – kommunala gränser, landkapsgränser, och språkgränser, som så ofta fungerar som ett hinder för samarbete. I diskussionen upprepades en stark vilja att bevara kontakter som man nu hade skapat mellan finsk- och svensktalande österbottningar samt med Hälsingland. Detta kräver öppenhet och ett regelbundet ömsesidigt utbyte, på olika nivåer och områden – besök, engagemang, möten, och beslut om olika gemensamma åtgärder.  

I rapporter som jag fick från gruppens medlemmar efteråt, betonas samarbetets betydelse än förut. Jarl Nystrand från Björköby: "Det som jag mest uppskattade var det stora samarbetsintresset, som fanns både från svenska och finska Österbotten och från Sverige. Vi från svenska Österbotten och ni från finska Sydösterbotten kunde gärna ha mera kontakt för att utbyta erfarenheter, jag deltar gärna i fortsättningen."  

Matti Mäkelä från Lappo: ”Det finaste utbytet på vår resa var, att det hittades likstämmiga människor som inte brydde sig i språk-, landskaps- och regiongränser. Det är viktigt, trots vi alla agerar på våra egna håll, att vi inte är ensamma med våra intressen. Kontakter med t.ex. i Vasaregionen är efter detta på helt annan nivå än tidigare.” 

Riitta Jaakkola från Nurmo: ”I mitt arbete i Syd-Österbotten och Österbottens kust ser jag tydligt en osynlig mur. Vi känner varandra och varandras ståtliga byggnadsbestånd allt för litet, och vi har allt för litet kontakter och projektsamarbete med varandra. Österbottniska hus känner inte språkgränsen eller landskapsgränsen. Studieresan till Hälsingland var utmärkt ur kontakternas synvinkel, nätverk blev tätare och utvidgades. Nu är det viktigt, att ett genuint samarbete omkring byggda miljöer ska komma i gång. Våra österbottniska landskap har stora likheter och samarbetet med grannlandet förgyller och bekräftar”.    

Anita Storm, chauffören Pertti Räty, Jarl Nystrand, Matti Mäkelä, Anette Hästbacka, vår guide Åsemi Byström, Elof Granholm, Keijo Kitinoja, Terhi Pirilä-Porvali, Airi Kentala och Taina Hautamäki – bild: Riitta Jaakkola.

Likheter och olikheter

Vi hittade mycket likheter mellan Hälsingland och österbottniska landskap.

 ”Våra traditioner representerar mycket likadana subkulturer och det är intressant att spegla dem i varandra. Det är bra att märka att de också har likadana problem i byggnadstraditionens sektor. Framför allt är det bra att få syn på motsvarigheter och finheter i vår egen tradition. Därifrån väller fram våra allas vilja att befrämja fortbeståndet av österbottniska hus i våra hemlandskap”, säger Matti Mäkelä.

Intressant var att göra jämförelsen också av olikheter. ”Det jag lagt märke till när det gäller våra allmogesnickare och dekorationsmålare, speciellt när det gäller Björköskåpen, är att snickerierna i våra skåp är betydligt mer utsirade än hälsingeskåpen där saknade man svarvningar helt. Våra dekorationer är också mer omfattande och detaljerade, däremot har vi aldrig haft väggmålningar i sådant omfång som där. Hos oss har allt arbete lagts ner på möbeldekorationer och bruksföremål som t.ex. fästmansgåvor", observerade Jarl Nystrand.

Det speciella i hälsingegårdarna var dekorationsmåleri i interiörer, hos oss kan man hitta en motsvarande finhet bland österbottniska bondeföremål, som under decennier varit högt värderade och mest eftertraktade på antikmarknaden.

I Hälsingland känner man till ett tusental gamla hus av typisk hälsingländsk modell. Hos oss vet ingen, hur mycket finns kvar gamla österbottniska hus i Syd-Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten. Samhällelig förändring påverkar så, att gamla hus försvinner från landskapet i hela tiden snabbare takt.En grundlig inventering borde göras nu, när dem fortfarande finns. 

”Det långsiktiga arbetet för att nå världsarven har förhöjt byggnadstraditionens värdering  i Hälsingland och medvetandet om det har blivit större”, säger Terhi Pirilä-Porvali. ”Inventering skulle höja också våra byggnadernas värdering både bland husägare och den stora publiken”.  

Inte bara som ett alternativt sätt att bo, en ansedd och väl renoverat historisk byggnadsbestånd fungerar också genom näringar, som drivkraft på kreativa näringar och som en dragningskraft på turismbranschen. Matti Mäkelä: ”I Hälsingland har mängden av utländska turister ökat 30 % från 2011, och aktörerna har ett positiv problem: deras infrastruktur kanske kan inte svara på ökande efterfrågan nu, när världsarvet har blivit verklighet.”

Det var svårt att hitta fram till enstaka resemålen, eftersom gatuadresser saknas på landsbygden och man hade ingen hjälp av GPS-positionering. Kartor förblev bristfälliga, när små vägar delade sig till många håll, och speciellt när man reste i nattens mörka och målet låg bortom en biväg. I Finland har varje hus en egen gatuadress och GPS-koordinater. Hälsingland är inte känd turismlandskap i Sverige, och turismen i Finland gäller mest Lappland eller Helsingfors. Ändå har de österbottniska turismföretagen högt utvecklade och kvalitetsklassificerade, och t.ex. deras synlighet i internet är bra.

 ”Jag anser att lantgårdsturism går framför i Finland, eftersom olika kvalitetsklassificeringar gör det lättare till turisten redan i förhand veta, hurdant ställe är det fråga om”, säger Terhi Pirilä-Porvali.  Terhi fortsätter: ”I Sverige går man före, när det gäller värdering av den egna byggnadstraditionen, men också de har problem, det offentliga stödet till byggnadstraditionens underhållande har blivit mindre. Inkomster måste skaffas mångsidigt, och den traditionella museiverksamheten med turisterna räcker inte till för att täcka kostnaderna. Å andra sidan verkar människor uppskatta äkta upplevelser och områdets ursprungliga sevärdheter både hos oss och i Sverige. Det kan vara mödan värt att erbjuda dessa sevärdheter till dem som kommer från längre avstånd redan många gånger sett alla nöjesparker och badanstalter, som alla liknar varandra. ”

Matti Mäkelä: "Hos oss i Finland, är situationen den att staten och kommuner avstår från, eller minskar muséernas finansiering. Den bästa möjligheten att bevara österbottniska hus är man bor i den och använder dom. Tyvärr har gårdarnas ursprungliga omgivning ofta ändrat så, att deras bevarande på sina platser är omöjligt. Man har byggt nya bostadshus och maskinhallar intill gamla husens vägg, då nya invånare kan inte flytta till samma tomter. Privata personer har inte råd satsa stora summor i byggnadernas underhåll, om de inte själva har någon användning för dem. Därför måste man tänka på nytt sätt om österbottniska husens flyttande, som en positiv sak, med vilken kan man kvarhålla dem. Byggnadernas flyttning hör till den eviga traditionen av timmerkonstruktion i den norra barrskogzonen. Flyttningar kan göras enligt denna tradition också på 2000-talet genom att förvara och använda materialet på nytt. ”   

Elof Granholm håller med Mäkelä starkt i den åsikten: ”Flyttningar gjorde man förr. Det är en tradition därför borde man kunna museimärka flyttade och rekonstruerade hus idag. Man kan rentav påstå att byggnadstraditionen bevaras bättre”. Elof tycker att det skall bli intressant att se vilken respons som rekonstruerade byar får i framtiden. Har Kitinoja hittat ett gott koncept? Vi tror starkt på den tankegången och stöder konceptet med händer och tänder.

Gruppen samlade gott om broschyrer och litteratur, i vilket räcker det information för att undersökas, för lång tid framåt. Projektarbeten som har gjorts för att nå världsarvet, har fört en betydelsefull synlighet med sig redan innan UNESCO´s positivt beslut.

Det hur man urskilt och marknadsfört hälsingegårdarna, är en exemplarisk verksamhet.  Med Jarl Nystrands ord: "Ytterligare det som vi saknar här var den marknadsföring som görs av dessa gårdar, någonting att ta efter här hos oss".   

Status i allmogesamhället

Hur kunde en person, som fick sin inkomst från jordbruket, rusta en så stor gård? Samma fråga brukar komma upp också i Syd-Österbotten, när man tittar på de finaste exemplen på lokal byggnadstradition. I Hälsingland har de mest imponerande bondegårdar ofta hört till en nämndeman. Också linodling, skogstillgångar och speciellt inkomster från sågvirke hade en avgörande roll när en bondes status ökade i allmogesamhället. I Österbotten hade skeppsbygget och handeln ett stort ekonomiskt värde. Här brände man stora mängder tjära, och jordbruket blev effektivare genom en storskalig uppodling av myrar. Genom att bygga stort och vackert ville man visa sin ställning och välmående.

Speciellt i Syd-Österbotten byggde man bondeherrgårdar, som var större och mäktigare än vanliga adelsherrgårdar i Finland. Boskap kunde man ha åtskilligt, och rågen växte väl på åkrarna. När andra finländare fortfarande använde oxar som dragdjur, hade österbottningarna flera hästar. När savolaxarna såg gårdar och åkrar i Lappo under kriget 1808-09, blev de häpna hur annorlunda de var jämfört med deras egna i Finlands mellersta och östra delar.

Vi tog fast på, att adelns herrgårdar saknas både i Hälsingland och Österbotten nästan helt. Saken torde ha en viss betydelse i områdenas utvecklingsförlopp.       

Behov av undersökning

I diskussionerna lyftes det ofta upp speciella omständigheter, som har betydelse i den österbottniska byggandes sedvänja och dess uppkomsthistoria. Sådana är tex.  österbottniska timmermän, vars kunnighet skördade berömmelse både i Finland och i Sverige, och även i Amerika. De var eftertraktade inte bara på svenska skeppsvarv utan också finländska immigranter uppskattade för sin timmermanskonst.

Berömda österbottniska kyrkobyggare byggde inte bara kyrkor, utan också hus.  Det var intressant att fundera, hur kunnande och influenser skred fram i olika riktningar under den tiden, då Österbotten var känd för de snabba sjöförbindelserna till Sverige – medan Finland låg bakom besvärliga vägar på helt annat avstånd. Över viken knöts inte bara arbetsförbindelser och handelsrelationer, utan också äktenskap och släktskap.    

Administrativt var Österbotten länge samma område som Västerbotten. Ju längre tillbaka i historien går man, desto tätare har våra förhållanden varit ända till Hälsingland – under medeltiden inrymde Korsholms slottslän hela dåvarande Botnia, alltså områden bägge i väster och i öster om Bottniska viken, samt Hälsingland. 

Sedermera under Stora Nordiska kriget mellan 1713-1721 ficks Sverige en stor mängd flyktingar från Finland och Österbotten. Hälsingland fick flyktingar bl.a. från Österbotten. Flyktingar fick understöd från kollekt – men snart började de öva något yrke. Österbottniska skeppsbyggarna byggde två skepp i Söderhamn omkring 1722. Den andra fick namnet Profeten Daniel. 

Efter kriget utmärkande för 1700-talet var en beständig ström av yrkesmän, smeder, salpeterkokare och hantverkare som åkte över Kvarken till båda håll. Kontakterna blev inte avklippta fastå den nuvarande gränsen bildades efter Finska kriget 1809. Efter det började Österbotten ändå förena sig till Finland. Språkgränserna var inte likadana som idag – på svenska sidan fanns mycket finskspråkiga, och också i finskspråkiga inre delar av Österbotten behövdes ofta svenska. Det vore intressant att forska och spåra upp bl.a. hantverkarnas rörande och byggandes sedvänja och dess uppkomsthistoria i hela Bottniska området. 

Rörande den hälsinglandska byggandes uppkonst och historia, kom hälsingegårdarnas  utveckling fram bara i bisatser.  

Om man vill göra samarbete omkring byggnadstradition mellan Hälsingland och Österbotten, vore det mycket viktigt att sträcka samarbetet ut också till Österbottens finskspråkiga delar - till Syd-Österbotten. Den bästa grunden till utvecklingsplaner kan vara, att dem grundas på gemensam undersökning.

Mera besök och diskussioner behövs

När Per Forsell från Erik-Anders tittade på mina bilder om sydösterbottniska bondegårdar, sade han ”De här är mycket likadana med våras!” och föreslog till Erik Nordin, att länsstyrelsen kanske kunde arrangera en resa till Syd-Österbotten. Han var inte den enda, som blev intresserad att komma litet längre till den finskspråkiga Österbotten. Denna intresse kom fram flera gånger under vår resa. 

Liiveri rf (Leader i Seinäjoki-trakten) har redan visat sin intresse av samarbetet både till Leader Hälsingebygden och Aktion rf. I Södra Österbotten verkar flera Leader-verksamhetsgrupper: Aisapari, Liiveri, Kuusiokuntien kehittämisyhdistys och Suupohjan kehittämisyhdistys; i Österbotten Aktion och Yhyres. 

Folk som vill vara med i träff om en sådan ska arrangeras, kommer bl.a. från Seinäjoki yrkeshögskolans utbildningsprogram för konservering /överlärare Janne Jokelainen, Högskolekonsortium i Syd-Österbotten, och tex. från Landskapsmuséerna både i Syd-Österbotten och Österbotten. Om forskare tex. i Uppsala universitet vore intresserade att möta både österbottniska och sydösterbottniska kollegor, finns det intresse till mötet bl.a. i Helsingfors Universitet, Ruralia-Institut i Seinäjoki.  

Nederlagen

Utbildningsprogrammet för konservering i Seinäjoki yrkeshögskolan ska slutas 2016. Det betyder, att den enda högskolenivåns konserveringsutbildning ska slutas i hela Finland på samma gång. En mängd högt yrkeskunniga människor ska bli avskedade.

Museiverket i Finland har stora ekonomiska problem och har varit tvungen att stänga flera märkvärdiga muséer, inklusive den mäktiga sydösterbottniska bondegården Yli-Laurosela i Ilmajoki. 

Folk som har varit van vid att göra talko till lokala muséer, åldras. Resurser för muséernas underhåll och drift blir sämre hela tiden. Man måste hitta nya idéer och börja sikta blickarna längre borta än vad man har brukat göra, och kartlägga vilka möjligheter kunde en mera vidsträckt samarbete ge i framtiden.   

Centralisering är dagens politiskt ord. Sådan är också energieffektivitet. Båda kan ses som hot mot landskapets gamla byggnader, om inget ska göras. Man kan inte dämma upp intetdera, men man kan hitta nya sätt att lösa problem.

Utvecklingsstegen

På grund av vår gruppens diskussioner under hälsinglandsresan har Matti Mäkelä samanställtt ett projekt som ska kartlägga situationen om österbottniska husens tillstånd i dag och göra preliminärt arbete till vidare framtida samarbete i utvecklingen vad gäller byggnadstradition i Österbotten, Syd-Österbotten och Mellersta Österbotten.

Ansökan för finansiering har lämnats in, och projektet ska förmodligen startas på hösten 2013. Helsingfors universitet, Ruralia-insitut är starkt med i processen.  Sikten är, att projektet leder till vidare projektverksamhet – både forskning och utveckling, i samarbete över språk-, landkaps-, och kanske även över nationella gränser.  Vissa tankar om vad det kunde bli, finns redan. 

Jag tycker, att vi har kommit långt på ganska kort tid: Nyligen var byggnadstradition något som intresserade bara museiverket, övertygade hembygdsaktivister eller en mindre del byggare som ville ha ett gammalt hus. Nu, när sådana här organisationer börjar bli intresserade om byggnadstradition, traditionell byggande och lokalisation, får branchen en helt ny synlighet och allmänt intresse. Sådana här organisationer har en viss status, volym och likviditet som ger mera möjligheter till branchens helhetsbetonade utveckling i samarbete med olika experter även i andra organisationer och företag.     

Stundars har under åren växt till ett fint center som har gedigeng kunskap om byggnadstradition, Stundars är väl känt, speciellt bland svenskspråkiga. Kitinoja har fått en mängd synlighet under de sista två åren genom planer för det traditionalistiska sättet att bygga estetiskt och ekologiskt i en gammal kulturmiljö – både genom att flytta gamla byggnader och genom att bygga nya enligt speciella direktiv för byggnadssättet.

Kitinoja togs med i det riksomfattande ”Moderna trädstaden” –projektet,  prisbelönades med diplomet i den riksomfattande Bästa Praxis 2012 –tävlingen, blev årets finsk by 2012, besöktes av presidenten, och har proponerats även att vara ett utställningsmål under Seinäjoki bostadsmässa 2016.  Det får man se – först det första huset börja nu blir uppbyggd under våren -13 och i sin helhet brukar sådana här pilotprojekter ta sin tid.  Betydande är, att man har i byplaneringen till åren 2013-2020 skrivit upp flera nya operationella mål inom traditionellt byggande.      

Vi har också tagit de första stegen att grunda en gemensam österbottnisk förening för byggnadstraditionens bevarande (på området som täcker gamla Vasa län). En av de viktigaste syften är, att det ska finnas en tvåspråkig organisation som för ihop aktörer på olika håll av Österbotten, samlar ihop information om vad är på gång på olika håll, samt ökar möjligheter för angagemang och samarbete, och sprider information, kunskap och medvetenhet om våra egna byggnadstraditionens värde. 

Vi får inte glömma heller de intressen, som har visats från Tampere tekniska universitetet, Aalto-universitetet och ICOMOS efter Erik Nordins och mina hänvändelser.

3. INOM GAMLA VASA LÄNS OMRÅDE STARTAS ÖSTERBOTTENS BYGGNADSARVSFÖRENING

Foto: Ronja Hautamäki

Förenade resurser för den unika bebyggda miljön

Den bebyggda kulturmiljön skapar en unik identitet för Österbotten. Utöver miljö- och kulturpåverkan har bebyggelsen också sosiala och ekonomiska påverkningar. Om dessa påverknngar är man inte tillräckligt medveten. 

Energibestämmelserna stramas åt och risken för att reparera gamla byggnader på fel sätt har ökat. Politiken fokuseras på att förflytta tjänster och boende till centra, vilket försvagar landsbygdens dragningskraft och utgör ett hot mot bevarandet av den bebyggda miljön samt användningsområdena i framtiden. Trots att mögel- och inomhusluftsproblemen har eskalerat till ett stort porblem och renoveringssakkunniga behövs mer än någonsin, avslutas Finlands enda utbildningsprogram för byggnadskonsevator på högskolenvå i Seinäjoki. Inbesparingarna hotar också museer, till vilka informationen om bevarande byggnadsrenovering har koncentrerats. En ökning av kunnande och information behövs liksom samarbete och att påverka tillsammans. 

Österbottens Byggnadsarv r.f. grundades 24.3.2013 i Ilmajoki. Nu startas verksamheten: 

Det österbottniska huset saknar såväl språk- som landskapsgränser. Varför skulle vi då ha dem? 

Föreningens överskridande av gränserna har såväl historiska som kulturella skäl - en förenande faktor är allmogens byggnads- och föremålskultur liksom den österbottniska identiteten. Det är frågan om ett arv, som tillhör alla - vår uppgift är att sträva efter att överlämna det i bästa möjliga bevarade skick till kommande generationer. I arvet ingår också andra kulturhistoriska värden som byggnaderna representerar i det österbottniska landskapet. 

Utbyte av information och spridning av informationen är samarbetets och utvecklingens kärna. Med i verksamheten önskas nu många intresserade av byggnadsarvet - yrkesfolk, olika organisationer, ägare och restaurerare av gamla byggnader, byggare som använder sig av gamla traditioner, svensk- och finskspråkiga vänner av byggnadsarvet från Österbotten, Syd-Österbotten och Mellersta Österbotten - och varför inte också från andra områden!

Bollen är kastad - ta lyra!

Eftersom området är stort behövs lokala kontaktpersoner för att organisera en heltäckande information. Kontaktpersonerna har en viktig roll i att förmedla information om den egna traktens aktuella händelser och intressanta saker till föreningens informatör som samlar informationen, sammanställer den och delar ut den till ett större område. Informationen får komma på finska eller svenska - den förmedlas vidare åt medlemmarna på båda språken. Målsättningen är att områdets olika delar blir mer bekanta för medlemmarna, att diskussionen ökar, att möjligheterna att delta växer, att nätverk bildas, broar byggs och att man hittar nya samarbetstillfällen. T.ex. områdets museer och hembygdsföreningar kan vidga sin informationsförmedling via föreningen, när det gäller byggnadsarvet. 

Föreningens verksamhet baseras på medlemmarnas initiativ. Vi tar emot föreslag på verksamhetsformer - idéer t.ex. exkursioner, temadagar och medlemstillfällen på olika delar av området. Om något delområde aktiverar medlemmarna mera kan tillfälliga eller permanenta kommittéer bildas inom föreningen som antingen är orienterade enligt ett visst sakområde eller lokalgeografiskt. Kommittéerna deltar för egen del med information och rapporterar om sin verksamhet som en del av föreningens helhet. 

När en stor grupp människor som är intresserade av byggnadsarvet kommer med i föreningen, och när vi tillsammans lyckas organisera verksamheten till en balanserad helhet som täcker hela området, kan vi utveckla nya verksamhetsformer. Gruppen får tyngd och vår röst blir hörd. Det kommer att finnas behov och betydelse för detta under de kommande åren. 


Tilläggsinformation ges av: 

Riitta Jaakkola, Seinäjoki   ordf.                           riitta.jaakkola(at)netikka.fi


Inträde i förening:

personmedlemmar                                                                 20 €
familjemedlemskap (alla medlemmar från samma adress)  30 €
medlemskap för föreningar                                                    50 €
stödmedlemmar                                                                   200 €
studerandemedlemmar                                                          10 €
utländska medlemmar                                                            10 €  

Konto:  Österbottens Byggnadsarv r.f.
             Ylihärmä Sparbank
             FI91 4928 0010 0428 78

Referens:  medlemmens /medlemmarnas namn och adress

Viktigt: var så vänlig och skicka dina kontaktsuppgifter till ordföranden; 
             namn, adress, e-mail-adress och telefonnummer!    
             Härigenom försäkras, att medlemsbrev kommer fram till alla!                            

OBS:    Medlemsbrev ska i första hand skickas via e-mail!